Mentorsprogrammet för unga forskare gav Hanna nya insikter om sina karriärmål

Hanna Henryson är forskare i tyska, med fokus på tyskspråkig litteratur på Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska. Hon deltog i Mentorsprogrammet för unga forskare under läsåret 2024–2025. Eftersom hon inte disputerat vid Stockholms universitet utan vid Uppsala universitet, kände hon att det var extra angeläget att söka till programmet då hon behövde utöka sitt nätverk.

– Generellt sett så är jag öppen för sådana här typer av nätverksaktiviteter. Jag tycker att det är väldigt viktigt med olika forum för yngre forskare, och det skulle egentligen behövas ännu fler. Jag var väldigt nyfiken på att se vad det här kunde ge mig, och vad jag kunde ge tillbaka också. Men framför allt behövde jag lära känna Stockholms universitet och kollegor och utöka mitt nätverk här, säger Hanna Henryson.

Under programmet träffas man tre gånger med hela gruppen – en inledande träff, en i halvtid, samt en avslutningsträff. Under en av de gemensamma träffarna delas mentander respektive mentorer upp var för sig.

– Jag tyckte att det var väldigt värdefullt att nätverka med de andra yngre forskarna också. Jag upptäckte att det fanns flera andra med liknande forskningsintressen, eller som funderade över liknande problem i karriären.

Förutom de tre gemensamma gruppträffarna ingår enskilda träffar för mentorsparen som man bestämmer tillsammans. Programmet erbjuder ramar men de är flexibla så att man kan anpassa efter hur mycket eller lite tid man har.

– Det gör att man kan bestämma en rytm, en regelbundenhet som passar in i ens egen planering. Det uppskattar jag väldigt mycket.

I Mentorsprogrammet för unga forskare matchas mentanderna med en mentor från ett annat forskningsfält och fakultet inom det humanvetenskapliga området, än den man själv är verksam inom.

Viktigt kunna bolla tankar med någon utanför institutionen

– Det var mycket intressant och gjorde att jag fick inblickar i andra arbetssätt, förutsättningar och villkor. Men också i förvaltningsfrågor, då min mentor har en lång erfarenhet av det och av olika sorters funktioner på universitetet. Det som kanske var mest värdefullt var att känna att man får bolla tankar och idéer med någon som inte står en så nära i ens arbetsvardag. På så sätt kan man vara lite mer fri då det inte påverkar karriären eller det dagliga arbetet på institutionen.

Hon fortsätter:

– Eftersom vi inte hade så mycket överlapp ämnesmässigt eller forskningsmässigt, så diskuterade jag och mentorn ganska mycket akademin eller universitetet som arbetsplats. Att diskutera karriärfrågor, är ju väldigt viktigt och centralt för oss mentander. Och även akademin som arbetsplats rent generellt, vilka svårigheter eller möjligheter som finns. Vi pratade också om vilka vägar som finns utanför akademin, ifall man tänker sig den typen av karriär. Även där kunde min mentor ge bra input.
De pratade även ganska mycket om undervisning och allt som rör de arbetsuppgifter man som forskare gör utöver själva forskningen.

– Där har vi många liknande problem och utmaningar med tanke på till exempel AI, vilket vi diskuterade en del.

En viktig lärdom hon tar med sig är hur universitetet ser på och jobbar med karriärfrågor för yngre forskare.

– Det är jätteviktigt att få inblick i när man själv kämpar med en karriär där man inte alltid har anställning, till exempel. Sen att jag fick förklara min forskning och mina framtidsplaner för en forskare från ett annat ämne gav mig också nya insikter om mina egna mål, vad jag vill och vad jag behöver. Det tror jag nästan är den viktigaste lärdomen. Och det är väl därför programmet finns: vi har inte alltid möjlighet att fördjupa oss i det, med tanke på hur vår vardag ser ut.

Mentorsprogrammet gav Hanna nya insikter om sitt forskningsprojekt

Hanna Henrysons forskning rör framför allt hur städer och urbana fenomen som gentrifiering och konflikter mellan olika sociala grupper skildras i den samtida tyskspråkiga litteraturen. Hon har precis påbörjat ett nytt forskningsprojekt förra terminen som handlar om berättelser om hemlöshet så som den skildras i litteratur från olika städer i det tyskspråkiga området. Mentorsprogrammet gav henne nya insikter även när det gäller forskningsprojektet.

– Sedan jag var med i mentorsprogrammet har jag tänkt mer på de samhälleliga och juridiska aspekterna av det. Det är ju en jätteviktig aspekt, vilka rättigheter och skyldigheter vi medborgare har och vilka skyldigheter stat och kommun har gentemot oss om vi behöver hjälp. Som litteraturvetare och humanist så tänker jag ju väldigt mycket på texten i sig och gestaltningen och hur temat och ämnet skildras. Men det är ju också så att vi som forskare har ett uppdrag att förmedla våra kunskaper – att ha en samhällsrelevans, så jag tycker att det var nyttigt att prata med någon från ett annat fält som har ett tydligt sådant fokus i sin forskning.

Hon rekommenderar varmt andra forskare att söka till programmet.

– Jag tycker att det är värt att ta chansen, man har väldigt lite att förlora på att vara med i ett sådant här program. Förutsättningarna är goda för att det ska bli givande. Mentorerna ställer ju upp frivilligt, och jag är väldigt tacksam och imponerad av att någon har tagit sig den här tiden.

Inget färdigserverat program

Som ett tips till andra mentander tycker Hanna att man bör se till att ha åtminstone två, tre träffar per termin med mentorn för att man ska känna att man får ut så mycket som möjligt av mentorsprogrammet och inte befinner sig i lära känna-fasen hela tiden.

–Det märktes ju att vissa par kanske klickade väldigt snabbt och andra inte. Men även om man inte har så mycket gemensamt ämnesmässigt eller forskningsmässigt så kan man bli ganska överraskad av vad man kan lära sig av att diskutera med mentorn. Jag tycker absolut att man ska ge det en chans och tillåta mentorskapet att utvecklas över tid.

Hon tillägger att det är bra att vara inställd på att programmet inte är färdigserverat, utan att man själv som mentand också behöver bidra för att det ska bli så bra som möjligt.

– Det behövs lite initiativ från en själv också, och inte bara från mentorn. Ett annat litet tips kan vara att se till att gå och äta lunch på en annan plats, utanför universitetet. Att jag och min mentor lämnade de vanliga miljöerna var väldigt värdefullt tyckte jag. Jag tror att samtalet blev annorlunda tack vare det. Och det är också viktigt att komma ut, få en promenad och se något annat i vardagen.

Text: Elin Sahlin