Hans Adolfsson: Akademisk frihet och institutionell autonomi

För snart ett år sedan presenterade regeringen den nu gällande forsknings- och innovationspropositionen ”Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta (prop. 2024/24:60)”. Förutom ett stort antal satsningar på forskning och forskningsinfrastruktur innehåller propositionen också utfästelser om att ett antal utredningar kommer att sjösättas. Bland annat presenteras en utredning som ska föreslå åtgärder för att stärka skyddet av den akademiska friheten för lärare och forskare. Bakgrunden till denna utredning är att regeringen, baserat på Universitetskanslersämbetets (UKÄ:s) rapport ”Akademisk frihet i Sverige” från 2024, identifierat att det råder en homogenitet och likriktning inom akademiska miljöer vid våra lärosäten, en rädsla för att våga forska inom vissa områden, delvis på grund av intern påverkan från kollegor, men också utifrån att forskare utsatts för direkta hot, hat och trakasserier på grund av sitt val av forskningsområde. Utredningen tillsattes redan i våras med professor Anna-Sara Lind från Uppsala universitet som utredare. Hon förväntas lämna ifrån sig ett betänkande till sommaren 2026, och under hösten har utredningen genomfört och genomför ett antal dialogmöten och intervjuer för att kartlägga det reella hotet mot den individuella akademiska friheten på våra lärosäten. Intressant är att de faktorer som i UKÄ:s rapport i första hand sägs ha negativ inverkan på den individuella akademiska friheten är politisk styrning och påverkan, samt forskningsfinansiering och forskningsfinansieringssystemet.

En ytterligare utredning som aviseras i propositionen handlar om att ”analysera ändamålsenligheten i dagens myndighetsform för statliga universitet och högskolor.” Regeringen anser att det är ”viktigt att statens styrning av universitet och högskolor är ändamålsenlig på så sätt att den ger lärosätena goda förutsättningar för att utföra sitt uppdrag, det vill säga forskning och utbildning av hög kvalitet.” Det är en god tanke från regeringens sida att se över organisationsformen, speciellt med tanke på den geopolitiska osäkerhet och samhälleliga polarisering som råder, där vi de senaste åren sett hur lärosäten runt om i världen utsatts för olika former av politisk påtryckning. När förslaget om att tillsätta en utredning om lärosätenas associationsform diskuterades i riksdagens utbildningsutskott, framkom att det inte råder en parlamentarisk enighet om att en sådan utredning behövs. Regeringen har ändock aviserat att utredningen ska bli av och vi har under hösten fått höra att utredningsdirektiven för en sådan utredning diskuteras och behandlas hos utbildningsdepartementet. I vårt östra grannland Finland genomfördes redan för 15 år sedan en sådan reform där myndighetsformen ersattes med att majoriteten av de finska universiteten numera är egna juridiskt offentligrättsliga inrättningar – offentliga universitet. För att lära mer om vad reformen betytt för de finska lärosätena besökte jag Helsingfors, tillsammans med Sveriges universitets- och högskoleförbunds expertgrupp för analys, där vi träffade företrädare för universiteten i Helsingfors, Tammerfors och Vasa, samt Aalto-universitetet som i samband med reformen blev ett stiftelseuniversitet. Det är helt tydligt att reformen inneburit en rad förändringar som stärkt lärosätenas autonomi gentemot styrning från såväl staten som andra aktörer. Som egna juridiska organisationer har exempelvis de finska universiteten rätten att besluta om sina egna akademiska strukturer och kan ingå förbindelser och avtal, äga lös och fast egendom samt inrätta juridiska personer. Lärosätena har också rätten att själva bygga upp kapital för att därigenom kunna genomföra olika strategiska satsningar. Samtidigt framkom det att i takt med att lärosätenas rådighet har ökat så har den finska regeringen infört ett detaljerat indikatorbaserat resurstilldelningssystem där lärosätena i mycket hög grad konkurrerar med varandra och som därmed i sig verkar mycket styrande på verksamheten.

Vad lär vi oss av detta? Att utreda ändamålsenligheten med dagens myndighetsform för huvuddelen av Sveriges universitet och högskolor är mycket välkommet. Samtidigt behöver hela styrsystemet ses över, inkluderande såväl lagligt skydd av den akademiska friheten som hur resurstilldelningen till lärosätena utformas, för att verklig institutionell autonomi och rådighet ska uppnås. Jag ser fram mot att just den julklappen ligger under granen.

Texten är skriven av rektor Hans Adolfsson under vinjetten ”Ledningen har ordet” där universitetets ledning turas om att skriva om aktuella frågor. ”Ledningen har ordet” ingår i ett nyhetsbrev som skickas ut till alla medarbetare vid universitetet.