Clas Hättestrand: Nio år som prorektor – en tid av både centralisering och ökad kollegialitet

Om några veckor lämnar jag, efter nio år, mitt uppdrag som prorektor och tackar för mig. Det har varit fantastiskt givande år som har fyllt mig med både tacksamhet och stolthet. Tacksamhet över att få ha varit en del av helheten och få insyn i alla delar av universitetets verksamhet, och stolthet över all den högkvalitativa forskning och utbildning som bedrivs här, och som vi alla är en del av oavsett om vi arbetar på institutioner, förvaltningsavdelningar eller i universitetsledningen.

Så här mot slutet av mandatperioden tänker man oundvikligen tillbaka på tiden som gått, hur det såg ut då och hur det ser ut nu. Inte minst är det en tid för reflektion över de förändringar som skett inom de områden där jag själv haft ett särskilt ansvar. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och illustrera dessa förändringar med ett par exempel.

Jag har ägnat en hel del tid under min tid som prorektor åt kvalitetsfrågor. Jag blev utsedd som ordförande för Rebus (idag: Rektors beredning för universitetsgemensamma utbildningsfrågor och system för kvalitetssäkring) redan 2015, ett år innan jag tillträdde som prorektor, och jag har fortsatt verka i den rollen sedan dess. Uppdraget var då tydligt: Skapa ett universitetsgemensamt kvalitetssäkringssystem för utbildning! Det behövdes inför Universitetskanslersämbetets (UKÄ:s) kommande granskningar inom det nya nationella kvalitetssäkringssystemet. Och det krävde en hel del arbete eftersom Stockholms universitet i ärlighetens namn vid den tiden inte hade något särskilt utvecklat sådant system. Det innebar ett stort kollegialt arbete som så småningom resulterade i att ett kvalitetssäkringssystem för utbildning kom på plats, och att SU till slut fick godkänt i UKÄ:s lärosätesgranskning för något år sedan.

En reflektion är att framtagandet av kvalitetssäkringssystemet på ett sätt innebar att SU blev ett mer centraliserat lärosäte, eftersom vi nu i högre grad har gemensamma regler och processer. Men jag är också rätt säker på att det har inneburit att vår utbildning har blivit bättre, och att det faktiskt också har inneburit att kärnverksamheten fått betydligt större möjlighet att påverka vår centrala styrning, till exempel genom en mer utvecklad kollegial beredning av centralt beslutade regler och dokument.

Ännu en viktig effekt som arbetet med kvalitetssystemet fört med sig är att kontakterna och samtalen om utbildningsfrågor mellan våra båda vetenskapsområden nu är en helt naturlig del av det löpande arbetet vid universitetet. För att exemplifiera: Innan jag blev ordförande för Rebus 2015 hade jag knappt någonsin träffat en företrädare för utbildningsfrågor från humanvetenskapliga området, trots att jag då varit ordförande för naturvetenskapliga områdets grundutbildningsberedning i fyra år! Idag bidrar bland annat Rebus till att sådana möten och samtal sker hela tiden och på olika nivåer, vilket är väldigt positivt, både för oss som universitet och för våra studenter.

En annan fråga som jag engagerat mig mycket i under min tid som prorektor är lärarutbildningarna. En komplex fråga minst sagt, men också otroligt intressant och viktig för universitetet och i förlängningen naturligtvis också för skolan och dess elever. När jag tillträdde hade prorektor ett ansvar för universitetsövergripande lärarutbildningsfrågor, och jag ledde bland annat universitetets centrala Samordningsgrupp för lärarutbildningar (SOL), som beslutade i olika strategiska lärarutbildningsfrågor. Det var nog en bra konstruktion en tid efter att Lärarhögskolan i Stockholm 2008 kom till SU. Men jag kände att då, 2016, var behovet inte längre lika stort av en stark central styrning av lärarutbildningarna. Avståndet mellan den strategiska styrningen av lärarutbildningarna och institutionerna där utbildningen faktiskt bedrevs var stort, för stort. Jag såg det därför som mitt uppdrag att verka för att avveckla mitt ansvar som centralt ansvarig. Inte för att det inte var givande eller för att jag inte var engagerad. Tvärtom! Men i det mesta av vår övriga verksamhet på universitetet värnar vi principen om att beslut ska fattas så nära verksamheten som möjligt, och då borde vi också kunna ha en organisation där lärarutbildningarna i högre grad styr sig själva.

Efter diverse diskussioner och utredningar ledde den ambitionen så småningom till att SOL avvecklades, ämnesdidaktiken på SU omorganiserades och det övergripande ansvaret för lärarutbildningarna flyttades till det humanvetenskapliga området, där en lärarutbildningsberedning (LUB) inrättades 2022. Det senaste steget i den processen är en helt nyligen genomförd uppföljande utredning, där det bland annat föreslås att prefekterna för lärarutbildningarnas programansvariga institutioner också ska ingå i LUB. Bra tycker jag.

Även om kvalitetsarbete och lärarutbildningsfrågor har varit två stora ansvarsområden under mina år som prorektor, har jag även haft förmånen att vara delaktig i många andra spännande frågor: högskolepedagogik, arbetsmiljö- och likavillkorsarbetet, jämställdhetsintegrering, digitalisering och AI, disciplinärendefrågor, och våra forskningsstationer för att nämna några. Även inom dem har mycket utveckling skett genom åren, och jag är glad över att ha fått arbeta med och lära mig om dessa områden, och förhoppningsvis även kunnat bidra till deras utveckling.

Sammanfattningsvis har det varit otroligt stimulerande nio år, och en ynnest att få jobba med alla dessa viktiga frågor. Och, kanske viktigast av allt, det har givit mig tillfälle att få träffa och samarbeta med så enormt många engagerade och professionella medarbetare inom universitetet. Jag kommer att blicka tillbaka på min tid som prorektor med verkligt stor glädje och tillfredställelse. Tack!

Texten är skriven av prorektor Clas Hättestrand under vinjetten ”Ledningen har ordet” där universitetets ledning turas om att skriva om aktuella frågor. ”Ledningen har ordet” ingår i ett nyhetsbrev som skickas till alla medarbetare vid universitetet.