Enkät: Vad har du tagit med dig från pandemiåren?

Adam Jacobsson, forskare och studierektor vid Nationalekonomiska institutionen:

– Pandemiåren tvingade fram en grundläggande digital kompetens som sedan öppnat många dörrar. På vår institution har vi utvecklat alltifrån stödvideos i matematik till hela distanskurser i syfte att öka tillgängligheten till vår undervisning.

Ulrika Mörth, professor i statsvetenskap med inriktning mot europeisk politik vid Statsvetenskapliga institutionen:

– Det handlar inte enbart om ens eget arbete utan om hela arbetsplatsen och samhället i stort som har förändrats efter pandemin. En första förändring är förstås att jag arbetar mer digitalt. Det gäller digitala möten, konferenser och seminarier. När jag tidigare förväntades åka till Oslo universitet för att vara med och besluta om det stora forskningspriset, till exempel, är det numera självklart att jag inte ska vara på plats. I inbjudan till mötet finns inte längre någon text om flygresor, hotell och möteslokal. Istället står där en zoom-länk. Jag var ordförande för NOPSA, det nordiska statsvetarförbundet, precis före pandemin och vi hade flera möten i Stockholm. Efter pandemin verkar det nästan obegripligt hur vi försökte få ihop allas scheman för att få ihop ett möte på plats med deltagare från Island och de andra nordiska länderna. Nu har digitala möten blivit det nya normala, i varje fall om det gäller möten med internationella deltagare. Nu är man på plats om det är något särskilt, inte av slentrian.

– En annan stor förändring för mig är hur inspelade föreläsningar kan användas vid sjukdomsfall. I vintras drabbades jag till exempel av svår förkylning, och kunde då rädda situationen genom att ladda upp några sedan tidigare inspelade föreläsningar. Det hade inte varit möjligt före pandemin. Då fick man antingen ta sig till universitetet eller ställa in undervisningen. Nu finns det alternativ.

– Jag har också mer kontakt med studenter via nätet än tidigare. Tröskeln att kontakta mig som lärare känns på något sätt lägre. Vi kan reda ut saker som annars kanske inte hade tagits upp på plats, för då är tiden knapp alternativt att man vill ta det mer enskilt. Det är inte heller lika okej som tidigare att komma till arbetet med snuva, och det tror jag gäller även för studenter.

Serena Nobili, projektledare för internationell kommunikation och koordinator för internationell studentrekrytering vid Kommunikationsavdelningen:

– Förutom att resandet har minskat till fördel för digitala möten har vi också fått utökade möjligheter till samarbeten. Steget är inte lika långt till att ringa upp någon på Zoom. Den mentala distansen har minskat, även om det fysiska avståndet är oförändrat. Det har blivit mycket enklare att ta kontakt med människor samt inleda och upprätthålla samarbeten, även på internationell nivå, medan det tidigare krävde större ansträngning.

– På det personliga planet har jag blivit betydligt mer van vid att promenera i stället för att åka kommunalt. Om en sträcka tar trettio minuter att gå, väljer jag hellre det, även om tunnelbanan skulle gå snabbare. Det bidrar till bättre fysisk kondition och minskar risken för virusspridning.

– En annan sak, som är minst lika viktig, är att jag under pandemin insåg hur otroligt viktiga fysiska möten är för mig, både privat och i jobbet. Jag uppskattar dem ännu mer nu, eftersom de möjliggör en annan typ av relationer än digitala möten. Att träffa människor i samma rum, se deras kroppsspråk och dela en fysisk närvaro skapar en helt annan dynamik. Det är något jag verkligen har fått en djupare förståelse och ökad respekt för.