Minskat resande och fler digitala möten – forskningen fem år efter pandemin

De forskare som intervjuats är tydliga med att de bara kan uttala sig utifrån sitt egna ämne, men tendensen verkar ändå vara att flera av dem reser mindre och att digitala möten och konferenser har blivit vanligare.

Martin Jakobsson, professor i maringeologi och geofysik, Institutionen för geologiska vetenskaper, och vicerektor för det naturvetenskapliga området, berättar att resandet både för honom och de flesta av hans forskarkollegor – trots expeditioner – har minskat betydligt:

– Resandet ligger på en bättre nivå nu, de flesta har fler digitala möten. Men även innan pandemin hade vi börjat övergå till mer digitala möten av klimatskäl.

Digitala verktyg används mer

Martin Jakobsson tycker att det fungerar bra att göra regelbundna avstämningar digitalt i projekt som kommit igång och är en bit på väg:

– Men man ska inte underskatta fysiska möten, det är viktigt speciellt för att få in den yngre generationen forskare.

Att Zoom och andra digitala verktyg nu används i större utsträckning gör det lättare att få till studier och samarbeten, berättar Stefan Wiklund, prefekt vid Institutionen för socialt arbete. Verktygen kräver mindre resurser och det är framför allt praktiskt eftersom de exempelvis underlättar möten inom forskargrupper och med kommunrepresentanter runt om i hela landet. Han menar dock att det ändå är viktigt att upprätthålla de fysiska mötena som har sina fördelar.

”Viktigt att sätta gränser”

Petra Lindfors, professor vid Psykologiska institutionen, forskar bland annat på just distansarbete och lyfter fram att möjligheten att arbeta på distans, oavsett vad du arbetar med, är en fantastisk möjlighet.

– Men den som klarar att sätta tydliga gränser mellan arbete och fritid mår bättre över tid, annars kan det vara svårt att varva ned – även om man får bra uppslag i tvättstugan, säger hon.

Hon ser också att det finns risk för att arbetsplatser blir som ett slags kontorshotell där anställda bryr sig mindre om det som är bra för alla och enbart driver sina egna projekt och det som de själva är intresserade av. För en forskare som saknar nätverk på en sådan arbetsplats kan det dessutom bli väldigt ensamt:

– Mycket går ju att lösa över en lunch – det finns ofta någon kollega som stött på något liknande och kan hjälpa, säger Petra Lindfors.

Det kan också uppstå en obalans om personer som mer sällan är på plats fysiskt ser arbetsplatsen främst som en mingel- och fikamöjlighet.

– Det måste till gränssättningar och respekt för varandras arbete, så att kollegor inte bara dräller in och ställer sociala frågor, menar Petra Lindfors.

Stor påverkan under pandemin

Forskarvardagen påverkades däremot på många sätt under själva pandemin. När möjligheterna att göra fältarbete och laborationer försvann kunde Martin Jakobssons forskning leva på redan insamlat material, men hade nedstängningen fortsatt länge till hade forskningen blivit rejält lidande, berättar han. För Yvonne Svanström, professor i ekonomisk historia och vicerektor för det humanvetenskapliga området, betydde pandemin att hon inte kunde vara på plats och undersöka arkivmaterial eftersom arkiven var stängde. I stället fick hon utgå från digitaliserat material och hennes forskningsprojekt om fritt och ofritt arbete gick från att vara kvalitativt till att bli mer statistiskt.

– Forskningen blir styrd av vad som digitaliserats och det är något som man alltid måste tänka på som forskare – vilket material finns bevarat och varför har just det bevarats, säger hon.

På Psykologiska institutionen är studenter ofta involverade i forskning som en del i deras självständiga arbeten. Det blev svårt under pandemin och ledde till avbräck för både forskningen och utbildningen:

– Delar av undervisningen är beroende av forskning och vice versa, förklarar Petra Lindfors.

Vid Socialantropologiska institutionen sköts fältarbeten helt enkelt upp under pandemin, men nu är det tillbaka som det var tidigare, berättar institutionens prefekt Renita Thedvall.

– Institutionen påverkades mer än många andra eftersom mycket av forskningen handlar om att vara på plats och att träffa människor, säger hon.
En doktorand som redan var i fält i Italien blev kvar när landet stängde helt, men hon kunde faktiskt fortsätta sitt fältarbete i mindre skala.