Mentorsprogrammet bidrog till mer glädje och kreativitet i forskningen

Alice Sundman var under tiden som mentand postdoktor i engelsk litteratur på Engelska institutionen. När hon fick erbjudandet om att delta i Mentorsprogrammet för unga forskare, var hon först lite osäker på om det riktades till henne då hon inte gått den ”vanliga” akademiska vägen.

– Jag har inte gått raka vägen in i akademin, utan den har snarare varit lång och krokig. Även om jag är akademiskt ung, så hör jag nog åldersmässigt till de äldre yngre forskarna. Men jag tänkte, jag söker ändå och ser vad som händer. Jag tänkte att det här är en chans att få ett bredare perspektiv, och jag ville se vad det kunde ge.

Alice Sundman hade läst både journalistik och litteraturvetenskap, och arbetat ett antal år som kulturredaktör på en tidning. Men jobbet på redaktionen förändrades och kändes inte längre lika givande, därför valde hon att gå tillbaka till akademin.

– Jag hade länge drömt om att forska men inte riktigt vågat ge mig in på det, men kände att ”nu är det dags”, säger Alice Sundman.

Pratade mycket om skrivprocessen

Hon ansökte till Mentorsprogrammet för unga forskare och blev antagen. Hennes mentor var från Företagsekonomiska institutionen. Företagsekonomi och engelsk litteratur kan tyckas ligga långt ifrån varandra, men Alice ser bara fördelar med programmets princip att mentand och mentor ska vara från helt olika discipliner.

– Att man är från olika discipliner lyfter diskussionen från det mer specifika i det man forskar om till lite mer övergripande frågor inom akademin.

Hon säger att det var ganska mycket som de hade gemensamt trots att de utåt sett hade ganska olika bakgrund.

– Både jag och min mentor hade ett intresse för själva arbets- och skrivprocessen, något vi pratade mycket om. Det hjälpte att släppa på prestationspressen och öppna upp för mer kreativitet, och se det spännande och roliga i forskningen ännu mer. Vi pratade också en del om nätverkande, det har hjälpt mig att få bort lite av pressen kring det, och gjorde mig mer trygg i det.

Insåg tidigt att hon behövde ändra i projektet

Förutom skrivprocessen och nätverkande, pratade de om framtiden efter en anställning som post-dok. Ett annat ämne de diskuterade mycket var hennes forskningsprojekt, som visade sig vara lite för ambitiöst i förhållande till tidsplanen. Exempelvis hade hon planerat att skriva en bok, men de kom fram till att det inte var realistiskt inom två år; istället bestämde hon sig för att skriva bokkapitel.

– Jag insåg redan under de första mötena att jag behövde göra en del ändringar i mitt forskningsprojekt, då var det jättebra att kunna ha mentorn att bolla tankar med, hur man kan tänka i förhållande till den ursprungliga planen, till anslagsgivarna, och till den tid jag hade till mitt förfogande. Jag behövde få projektet att bli mer hanterbart.

Viktigt reflektera innan och efter mötena

Mentorn hade inte en lika krokig väg bakom sig men Alice säger att det ändå fanns en likhet i att ha gått lite utanför den förväntade vägen då han exempelvis hade skrivit mycket för antologier, och jobbat i grupp med andra.

Under det första gemensamma mötet mellan alla mentorer och mentander fick de två viktiga råd som hon tog med sig: dels att skriva ett mejl till mentorn inför varje möte och kort beskriva vad man ville prata om, dels att skriva ner sina tankar och reflektioner efter mötena.

– Det hjälpte mig att hitta en struktur för både samtalen och min egen reflektion kring processen. Det gav också en känsla av att jag kunde göra en karriärplanering.

Allt reflekterande både innan och efter mötena gjorde att det blev en kontinuitet där hon kunde se en utvecklingslinje. Inför första mötet skrev hon en lista med mål och delmål för sin post-dok, vilket också blev möjliga diskussionspunkter för mötena.

Hon tyckte även det var bra att höra andras erfarenheter vid halvårsuppföljningen, något som gav lite inspiration till vad man kunde prata om. I det skedet av programmet undrade hennes mentor om de skulle fortsätta träffas på sättet de brukade, det vill säga att ses och prata över en lunch tillsammans. Hon funderade och kom fram till att det kanske var bättre att bara ses utan att äta. Sedan träffades de bara i ett mötesrum, vilket var lugnare.

Vikten av att hitta glädjen i arbetsprocessen

Alice rekommenderar varmt Mentorsprogrammet för unga forskare.

– Generellt har det gett mig verktyg att fortsätta reflektera kring frågor och fundera kring problem. Och inte bara reflektera över forskningen utan också mer övergripande över arbetsprocessen. En annan sak är att jag insåg vikten av att hitta glädjen i arbetsprocessen, genom att hitta bra ramar för skrivandet och på något sätt försöka skapa ett rum där jag kan vara kreativ.

Som en slags fortsättning på reflektionerna i och med Mentorsprogrammet har hon börjat skriva forskningsdagbok. Genom att sammanfatta det hon gjort får hon en bra överblick.

– Mentorsprogrammet gav nya tankar och perspektiv, och just det här med att man kommer från olika discipliner gör att samtalen kan lyfta från specifika frågor kring ämnet och forskningen till mer generella frågor.

– För mig som forskar om litteratur, så är det bara jag – man är ensam i sitt projekt, och har inte många att prata med. Så just det här samtalet som man kan ha med en mentor var väldigt värdefullt för mig, säger Alice.

Text: Elin Sahlin