Stefan Helgesson: Om akademisk flerspråkighet

Det har varit en del prat om språk på sistone. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (30/8) argumenterade Maren Eckart och Anneli Fjordvik från Högskolan Dalarna för värdet av att studera språk. ”Man blir mer anställningsbar – inte mindre – genom att behärska flera språk” framhåller de, mot bakgrund av att antalet studenter som satsar på språk stadigt har sjunkit genom åren.

Den förändringen är ett motiv bakom Stockholms universitets nystartade Forum för språk och litteratur, som ska invigas med pompa och ståt på Accelerator den 24 september. I samma anda håller en forskningsinriktad satsning på nationell nivå på att dras i gång med stöd av Riksbankens Jubileumsfond. Allt detta utgår från övertygelsen om att den språkliga kompetensen i Sverige behöver stärkas och försvaras.

Det kan tyckas som att jag talar i egen sak, eftersom jag hör hemma på Humanistiska fakulteten och dessutom kommer från en språkinstitution. Men frågan har en bredare relevans än så, också här på Stockholms universitet. Hur står det egentligen till med flerspråkigheten i vår akademiska praktik?

Sverige ingår tydligt i anglosfären, vilket innebär att engelska hos oss inte längre är ett främmande språk utan ett självskrivet andraspråk. Globalt har dessutom engelska fått en ställning som saknar motstycke i historien. Aldrig någonsin tidigare har ett språk använts i så många andra språkmiljöer runtom i hela världen. Det gör även att det vi kallar ”engelska” omfattar en inre mångfald som är svår att jämföra med något annat.

Situationen uppmuntrar till en sorts minsta motståndets väg: ”alla” använder engelska och därför tycks vi i vår forskning, och i ökande grad vår undervisning, endast behöva behärska engelska. Detta trots att inte alla är helt bekväma med språket.

Mot detta vill jag framhålla flerspråkighetens möjligheter, också i rent akademisk bemärkelse. Särskilt inom humanvetenskaperna pågår stora mängder kunskapsproduktion på exempelvis tyska, franska, spanska, arabiska, portugisiska, kinesiska, och – ja – svenska, som egendomligt nog inte verkar existera när det väl blir dags att publicera sig på engelska. Det engelska språket tycks sätta såväl gränsen som normen för vad som alls gäller som kunskap.

Detta är, vill jag påstå, inte så mycket ett särproblem för språkinstitutionerna: det är ett problem för vår kunskapssyn. Språkligt springer allt fler i samma riktning. Frågan blir då vad som går förlorat när allt färre äger en akademisk litteracitet i andra språk än engelska. Som motmedel kanske vi borde publicera oss i flera språk, översätta mera, och se till att använda källor från flera olika språk.

Texten är skriven av Stefan Helgesson, vicerektor och professor vid Engelska institutionen, under vinjetten ”Ledningen har ordet”, där universitetets ledning turas om att skriva om aktuella frågor. ”Ledningen har ordet” ingår i ett nyhetsbrev som skickas till alla medarbetare vid universitetet.