Remissväsendet och universitetens ansvar

Vad innebär det att vara en kunskapsbaserad institution i ett politiskt landskap där reformer ibland genomförs utan större hänsyn till det som framförs i remissvaren? Och vilket ansvar har universiteten att i denna kontext, ändå granska och tydliggöra kunskapsläget?

Under det Humanvetenskapliga seminariet den 17 november samlades forskare från områdets tre fakulteter för att diskutera universitetets roll som remissinstans. Det blev ett samtal som rörde vid kärnan av vad akademiskt ansvar innebär i dag: att bidra med kunskap, integritet och motförslag också när omvärlden förändras snabbt.

Ett växande remissuppdrag i en snabbare tid

Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt och dekan vid Juridiska fakulteten, ledde samtalet och inramade diskussionen genom att beskriva en utveckling som många forskare har märkt av under senare år – att lagstiftningsarbetet går allt snabbare och att de utredningsdirektiv som regeringen beslutar om allt mer sällan ger utrymme för fördjupad analys och problematisering.

Förändringar kan också ses i remissflödet. Stockholms universitet tar numera emot över hundra remisser årligen, och 2025 ser ut att bli ett rekordår med omkring 150 inkomna ärenden hittills. Flera av dessa kräver bred, tvärvetenskaplig kompetens, och det är inte heller ovanligt med korta tidsramar som förutsätter skyndsamma bedömningar av komplexa frågor. Gemensamt är att de alla innebär betydande arbetsinsatser.

Hur detta arbete faktiskt går till konkretiserades i Catharina Sitte Durlings presentation. Som områdeskanslichef gav hon en överblick över hur remisshanteringen är organiserad inom universitetet. Hon beskrev hur intern- och expertremisser behandlas vid det humanvetenskapliga området – från rektor till området och fakulteter – och pekade på hur omfattande processen är och hur många led som samverkar, från de första bedömningarna till de slutliga ställningstagandena.

Varför tydlighet spelar roll

Göran Sundström, professor i statsvetenskap och prefekt vid Statsvetenskapliga institutionen, presenterade slutsatser från den ESO-rapport om myndigheternas remissarbete som han skrivit tillsammans med Elin Berglöf och Ole Settergren. Studien, som omfattar 20 000 remissvar som skrivits under ett drygt ett decennium, visar något grundläggande: många remissvar saknar tydlighet och genomarbetad argumentation.

Ett konkret exempel är formuleringar som ”inga synpunkter”. I praktiken kan sådana svar lätt tolkas som ett svagt tillstyrkande, även om det inte var avsikten. Detta illustrerar varför det är avgörande att remissinstanser tydligt markerar om de ”avstyrker”, ”tillstyrker” eller ”varken avstyrker eller tillstyrker”.

Men tydlighet handlar inte bara om orden på papperet. Ett annat viktigt budskap i rapporten, som Göran Sundström framhöll, är behovet av att skilja mellan själva ställningstagandet och de argument som ligger bakom det. Här ser han ett tydligt utrymme för förbättring – något som också är högst relevant för universitetets egen remissvarspraktik, där forskarnas expertis ska omsättas i tydliga, välgrundade yttranden.

Remissens genomslag – och dess gränser

Att remissvaren behöver vara tydliga är en sak. Men vad händer när tydligheten inte tycks påverka utfallet?

Karolina Wirdenäs, docent i nordiska språk och prefekt vid Institutionen för svenska och flerspråkighet, berättade om ett remissvar där Stockholms universitet, precis som flera andra lärosäten, avstyrkte förslaget att universiteten skulle ansvara för att utveckla ett språktest inom ramen för medborgarskapsprov. Svaret var ovanligt tydligt formulerat: ”Stockholms universitet avstyrker med bestämdhet förslaget.” Trots detta fick universitetet senare i uppdrag att bistå Universitets- och högskolerådet (UHR) i arbetet – och dessutom med mycket kort varsel.

Erik Svensson, docent i straffrätt vid Juridiska institutionen, har medverkat i ett flertal remissvar inom sitt område, nu på senare tid bland annat med ett svar på ett omfattande betänkande om ett reformerat påföljdssystem, dvs. hur brottslighet ska bestraffas, samt även framlagda förslag om sänkt straffbarhetsålder. Han beskrev ett liknande mönster, där regeringen i flera fall gått vidare med förslag som inte bara saknat stöd i utredningarna, utan också mötts av tydlig kritik från en majoritet av utredningarnas egna experter och remissinstanser. Han förde fram att detta väcker frågor om vilken roll remissvaren faktiskt spelar, och om expertkunskap ibland snarare används för att legitimera beslut än för att vägleda dem.

Även om arbetet med att skriva remissvar ibland upplevs som frustrerande utifrån deras direkta påverkan, uttryckte både Karolina Wirdenäs och Erik Svensson en vilja att fortsätta bidra – trots viss tvekan kring hur deras insatser faktiskt tas tillvara. Att formulera välgrundade, vetenskapligt baserade remissvar kan ändå ses som ett sätt att värna akademins integritet, och att föra fram motargument och alternativa förslag som kan få betydelse längre fram, även om det inte märks omedelbart.
Erik påpekade dessutom att han noterat att lagtekniska synpunkter i flera fall mötts med lyhördhet, och att han i sina egna remissvar sett hur sådana aspekter faktiskt kan påverka utformningen av förslag.

Vikten av att fortsätta sprida kunskap

I publikens inspel och i Pernilla Leviners avslutning utkristalliserades en viktig poäng: remissarbete handlar inte bara om att påverka enskilda lagförslag. Det bidrar till att argument, analys och kunskap dokumenteras och att andra aktörer – kommuner, oppositionen, myndigheter, domstolar och forskare – kan använda dem för fortsatt kritik och i rättstillämpning och vägledande dokument.

Flera lyfte också att remissvar kan vara ett av forskarens mest direkta sätt att nå ut: till medier, till beslutsfattare, till andra myndigheter. Flera institutioner arbetar redan strategiskt med detta, och det finns ett tydligt intresse för att göra mer i fråga om att tillgängliggöra remissvar på hemsidor m.m.

Det som förenade deltagarna var insikten att remissarbetet inom ramen för lagstiftningsprocessen måste värnas. Inte för att det alltid fungerar som tänkt, utan för att alternativet är sämre. I en tid av snabbare och mer politiskt förutbestämda och styrda reformer behövs forskare som formulerar tydliga ställningstaganden, visar var gränserna går, förklarar vad vetenskapen faktiskt säger, kommunicerar sina slutsatser även utanför remissvaret – och tar plats tidigare i processen, redan när reformbehov diskuteras och direktiv formuleras.

Och samtalet fortsätter…

I vår följer två nya Humanvetenskapliga seminarier, då med fokus på akademisk frihet och ansvar. Frågan om universitetets röst och roll i samhällsutvecklingen lär förbli lika aktuell – och lika angelägen.

Text: Natalie Oliwsson