Martin Jakobsson: Värdefull genomlysning av strategiska forskningsområden

En ny satsning på strategiska forskningsområden lanserades av regeringen i den senaste forskningspropositionen (2024/25:60). Innehållet i propositionen, liksom några möjliga implikationer för Stockholms universitet, har redan behandlats i Ledningen har ordet. Jag tänkte här reflektera lite mer över SFO:er, som de strategiska forskningsområdena förkortas, eftersom det just nu är högaktuellt hur vi ska hantera vår egen väg framåt inför att ta fram ansökningar när tiden är inne. Vetenskapsrådet (VR) har fått uppdraget att hantera denna satsning vilket innebär att de kommer att ta fram utlysningen och ansvara för den efterföljande beredningen, inklusive utvärderingen. En preliminär tidsplan har kommunicerats av VR, där information om utlysningen skall komma innan midsommar och själva utlysningen är planerad att ske i höst.

Vad är då en SFO? I huvudsak speglar satsningen den som lanserades med den borgerliga regeringens forskningsproposition 2008/09:50. Där beskrevs satsningen som ett ”nytt inslag i forskningsfinansieringen” med målet att tilldelningen till SFO:er skulle uppgå till 1,8 miljarder kronor 2012. De områden som då pekades ut var medicin, teknik, och klimat. Det är intressant att gå tillbaka och läsa de kriterier man då satt upp för att vägleda prioriteringen.

Ett SFO skulle enligt propositionen omfatta (sida 24, 2008/09:50):

• Forskning som kan medverka till att finna lösningar på angelägna globala problem och frågeställningar,
• Områden där Sverige redan har forskning av världsklass, och
• Områden där det finns svenska företag som bedriver egen forskning och utveckling och där statens insatser stärker näringslivets och Sveriges utveckling och konkurrenskraft.

I den nu aktuella propositionen är målet att satsningen på nya SFO:er ska uppgå till 400 miljoner kronor till år 2028. Motiven är desamma som 2008, men fler områden omfattas denna gång (se listan nedan).

Vi har på SU nyligen genomfört en inledande kartläggning av våra styrkor inom de nya utpekade områdena, genom att be våra institutioner och center om förslag på möjliga SFO:er. Det blev en värdefull första genomlysning, där flera mycket starka forskningsområden har identifierats. Det som kommit in spänner från projektliknande förslag till mer övergripande beskrivningar av styrkor och tänkbara inriktningar för nya satsningar. Även om det sistnämnda ligger mer i linje med vad som avses med en SFO, har även de förstnämnda bidragen varit mycket värdefulla.

På SU lyckades vi väl vid den förra utlysningen! Jag tänkte här kort beskriva hur en SFO kan komma till, med Bolincentret för klimatforskning som exempel, helt enkelt eftersom jag deltog i centrets bildande. Ett embryo till det samarbete mellan institutioner som senare blev Bolincentret kan spåras till den klimatforskarskola som etablerades 2005 med finansiering från den naturvetenskapliga fakulteten. Detta följdes av en ansökan till VR:s utlysta ”Linnéstöd” för starka forskningsmiljöer 2006. Ansökan beviljades och resulterade i SUCLIM (Stockholm University Climate Centre). Med SUCLIM samlades den klimatforskning som dittills vuxit fram, främst vid Institutionen för geologiska vetenskaper, Institutionen för miljövetenskap, Institutionen för naturgeografi samt Meteorologiska institutionen. Bidraget möjliggjorde en första uppbyggnad av klimatrelaterad numerisk modellering vid några institutioner som tidigare saknat sådan verksamhet.

När det sedan blev dags för SFO-ansökan 2009 var huvudmålet att ytterligare stärka klimatmodelleringen, främst genom att tillsätta lektorat vid de deltagande institutionerna. Forskning om och utveckling av klimatmodeller var särskilt efterfrågat i propositionen från 2008. Vi betonade därför strategiska rekryteringar av lektorer inom klimatmodellering för att förstärka forskningsmiljön och skapa nya synergier.

Det visade sig vara ett mycket lyckat grepp, verksamheten har vuxit kraftigt kring de rekryteringar som då gjordes. Bolincentret är numera Sveriges största naturvetenskapliga klimatforskningsmiljö, där även KTH och SMHI/Rossbycentret ingår.

Mer om hur centret kom till finns att läsa på Bolincentrets webbplats, där även nyckelpersonerna bakom arbetet lyfts fram.

Vägen framåt nu är att rektor, för varje SFO, kommer att utse kontaktpersoner som får mandat att leda arbetet med att ta fram en ansökan. Det innefattar även att involvera kollegor i diskussioner och skrivarbete samt föra dialog med eventuella partners vid andra lärosäten i landet. Det är inte säkert att vi kommer att leda en ansökan inom alla utpekade SFO-områden, i vissa fall kan vår roll bli som samarbetspartner. Även om vi ännu inte sett hur utlysningen kommer att formuleras, misstänker jag att man återkommer till de ursprungliga kriterierna i propositionen från 2008. Därför lär vi behöva ta avstamp i de starka forskningsmiljöer vi redan har, och identifiera hur vi kan vidareutveckla dem för att bli ännu starkare.

SFO:er nämnda i regeringens forskningsproposition 2024/25:60

Område, miljoner kronor 2027–2028

Hälsa, life science, och artificiell intelligens 31–61,5 miljoner kronor
Kvanttekniker 50–100 miljoner kronor
Polarforskning 22–44,5 miljoner kronor
Klimatrelaterad forskning 22–44,5 miljoner kronor
Krisberedskap och totalförsvaret 24–47 miljoner kronor
Praktiknära professionsforskning om brottslighet 12,5–25 miljoner kronor
Excellens i skolan 25–50 miljoner kronor
Forskning om avancerade material 13,5–27,5 miljoner kronor

Texten är skriven av Martin Jakobsson, vicerektor och professor vid Institutionen för geologiska vetenskaper, under vinjetten ”Ledningen har ordet”, där universitetets ledning turas om att skriva om aktuella frågor. ”Ledningen har ordet” ingår i ett nyhetsbrev som skickas till alla medarbetare vid universitetet.