Clas Hättestrand: Fristående kurser – hur stort är problemet?

Det är nu några veckor sedan utbildningsminister Mats Persson gick ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och i Sveriges radios lördagsintervju och förklarade att regeringen nu ”…kommer att minska floran av fristående kurser och kurser på distans…”. Resurser ska tas från dessa utbildningar och omfördelas till ingenjörsutbildningar. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Det kanske inte är oväntat att kritik kommer från företrädare för de universitet som liksom Stockholms universitet saknar ingenjörsutbildning, men påfallande är att kritiken har varit minst lika kraftig från de lärosäten som har sådana utbildningar.

Stort fokus har riktats mot det uppseendeväckande i att formuleringarna fick det att framstå som att regeringen nu ska gå in och styra kursutbudet, och på så sätt inkräkta på lärosätenas autonomi. Sedan lång tid är det annars lärosätena själva som, enligt de årliga regleringsbreven, har ansvar för att dimensionera utbildningen efter studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov.

Men kan det ligga någonting i kritiken i sak? Ministern menar att allt fler läser fristående kurser och att utbudet av fristående kurser och kurser på distans har ökat, som ett resultat av tidigare politik, och att det har lett till mindre resurser för yrkesutbildningar med arbetskraftsbrist. Men hur är det egentligen, stämmer det?

Vad gäller fristående kurser är det entydiga svaret nej. Universitetskanslersämbetet har en rik statistikdatabas att hämta information ur. Där framgår att höstterminen 2003, var 215 000 studenter i Sverige inskrivna på en fristående kurs. Idag, 20 år senare, är den siffran 132 000, en minskning med 38 procent. Under samma period har det totala antalet studenter dessutom stigit, så andelen studenter som läser fristående kurs har sjunkit från 63 procent till 34 procent. Så, nej, det stämmer inte att det är allt fler som läser fristående kurser.

Hur är det då med distanskurser? Jo, här stämmer det att det skett en ökning. Under perioden 2009–2019 fluktuerade antalet helårsstudenter som läste distansutbildning mellan 38 000 och 47 000. Efter 2019 steg kurvan brant och förra läsåret var motsvarande siffra närmare 62 000. Här finns alltså en tydlig ökning. Men, värt att notera, den ökningen sammanfaller med pandemin då många lärosäten först var tvingade till att skaffa sig, och sedan tog tillvara, erfarenheter av distansutbildning, och på så sätt nå bredare studentgrupper. Det är alltså knappast politiken som gjort att distansutbildning har ökat.

Slutligen, hur är det med ”hobbykurser”, exemplifierade med kurser som ölkunskap, vinkunskap eller hundens beteendebiologi, och som ministern ansåg vara lämpligare att ges av andra än universiteten? I vilken grad påverkar förekomsten av sådana kurser resurserna på ingenjörsutbildningar? Här är det svårt att hitta nationell statistik, men vi kan se på kursutbudet på Stockholms universitet, som är det lärosäte av alla som har flest studenter på fristående kurser. Vi har också näst flest studenter inom distansutbildning. Universitetets utbildningskatalog har 3 760 kurser, varav 2 396 kan sökas som fristående. Om man filtrerar på fristående 7,5 hp-kurser på grundnivå som ges på distans, och plockar ut de som uppenbart inte ingår i en progression, handlar det om ett hundratal kurser. Vi skulle kanske snarare benämna dem ”bildningskurser”, och ser dem som en viktig del av vårt samhällsuppdrag, men oavsett, det är knappast de 2–3 procenten av vårt kursutbud som gör så att ingenjörsutbildningarna har för få laborationer. Det finns dock en konkret åtgärd som tydligt skulle stärka den högre utbildningen. Höj de statliga ersättningsbeloppen, för all utbildning, så att vi kan fortsätta att ge studenterna den kvalitet på utbildningen som de förtjänar!

Texten är skriven av prorektor Clas Hättestrand under vinjetten ”Ledningen har ordet” där universitetets ledning turas om att skriva om aktuella frågor. ”Ledningen har ordet” ingår i ett nyhetsbrev som skickas till alla medarbetare vid universitetet.