Yvonne Svanström: Universitetets ekonomi

Att skriva krönikor av olika slag är inte helt lätt. Att börja med ett tillstånd eller ett problem, reflektera över detta och sedan möjligen mynna ut i en klarhet eller en lösning. Jag tänkte ta mig an universitetets ekonomi vilket då inte mynnar ut i klarhet eller lösning, utan sannolikt endast ett ”sakernas tillstånd”.

Det kan ändå kan vara viktigt att sätta något på pränt för alla institutioner som kämpar med detta. Vid Stockholms universitet har vi delegerat det mesta till institutionerna, eftersom beslut om inriktning på utbildning och forskning samt ekonomiska beslut bäst fattas av dem som är direkt berörda. Flera institutioner upplever nu svårare ekonomiska omständigheter. I de flesta fall handlar det inte om att ekonomin är misskött, utan om att de statliga anslagen successivt urholkats i förhållande till kostnadsutvecklingen.

Framförallt har de anslag som vi får för utbildning minskat. Inför budgetåret 2027 omfördelar regeringen återigen takbelopp, det vill säga det anslag som vi får för att ge utbildning och vårt takbelopp sänks för tredje året i rad. Det omfördelas från den typ av utbildningar som vi har till så kallade STEM-utbildningar. Därtill har vi även det så kallade produktivitetsavdraget: när uppräkningar som rör löne- och prisökningar reduceras med cirka 1–2 procent för att effektivisera verksamheten. De flesta inom universitets- och högskolesektorn menar nog att det inte går att effektivisera så mycket mer. Inom vår verksamhet är det endast möjligt att effektivisera lärarledd tid. Alla ämnen, humaniora, juridik, samhällsvetenskap och även naturvetenskap (trots en högre utbildningspeng) har få utbildningstimmar i relation till vad vi tycker skulle behövas. Men det är där vi kan strama åt. Det drabbar i sin tur studenter och lärare: hur pressa in samma kunskapsmassa på färre timmar? Samtidigt har vi en överprestation, vi antar flera studenter än vi får betalt för, vi har högt söktryck och vi som universitet vill utbilda dem som vill få en högre utbildning. Detta är förstås motsägelsefullt: vi får mindre medel för att bedriva utbildning, samtidigt har vi de senaste åren haft ett stadigt ökande antal studenter. Därtill kommer de ständigt ökande hyrorna, där vår hyresvärd tar ut ”marknadshyra” vilket för ett huvudstadsuniversitet blir en mycket hög kostnad.

På samma gång förväntas vi ge utbildning av mycket god kvalitet. Paradoxen är slående. Lösningen är förstås inte tillfälliga satsningar (som till exempel Livslångt lärande) som därefter försvinner utan en långsiktig och stabil finansiering. Den ryckighet som präglat anslagstilldelningen de senaste åren ger dåliga förutsättningar för att fortsätta den verksamhet som är vårt uppdrag. Den utbildning (men förstås också forskning) som Stockholms universitet bedriver måste få den finansiering som är nödvändig för att vi inte sakta ska dö svältdöden.

Texten är skriven av Yvonne Svanström, vicerektor och professor vid Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer, under vinjetten ”Ledningen har ordet”, där universitetets ledning turas om att skriva om aktuella frågor. ”Ledningen har ordet” ingår i ett nyhetsbrev som skickas till alla medarbetare vid universitetet.