Vicerektorerna: Värna den kollegiala styrningen
Ledningen har ordet: Det är bekymmersamt när det verkar som att vi går mot en hårdare detaljstyrning och när det görs riktade ekonomiska satsningar på vissa ämnen men inte på andra. Sämre ekonomiska förutsättningar i stort kan gräva hål i den kollegiala tilliten – utbildnings- och forskningsområden ställs mot varandra.

Vicerektorerna Lena Mäler, Stefan Helgesson och Yvonne Svanström. Foto: Sören Andersson
”Kollegialitet” hör till de värdeord som ofta yttras i universitetssammanhang. Vad det egentligen innefattar – utöver en ömsesidig respekt kollegor emellan – kan däremot vara oklart.
Ur ledningsperspektiv handlar kollegialitet inte minst om den avgörande principen att lärarkollegiet ska styra över sin egen verksamhet. Universitetet är vår arbetsplats, och vi har ett gemensamt ansvar för att den fungerar. Det är av den anledningen vi har institutionsstyrelser, fakultetsnämnder och chefer som oftast hämtas ur de egna leden: prefekter, dekaner, rektor.
Villkoret för att ordningen ska fungera är att ledningsuppdragen, över tid, växlar mellan lärarkollegorna. Alternativet vore universitet som byggdes upp mer likt företag, med en strikt linjestyrning och professionaliserade chefer. Exempel på detta finns på sina håll, men vi tvivlar på att det är särskilt många på SU som önskar sig den modellen. Framförallt tycker vi att något väsentligt i själva idén om universitetet som en plats för förutsättningslöst kunskapssökande i så fall skulle gå förlorat.
Det betyder för den skull inte att det kollegiala styret är ohotat. När arbetspressen ökar på grund av urholkade anslag och hårdnande konkurrens inom forskningen, och när samtidigt chefsuppdragen (särskilt som prefekt) blir mer komplexa, då minskar också utrymmet för den kollegiala generositet som systemet förutsätter. Vi ser med oro på en ökande grad av administration som sker genom ökad återrapportering som en följd av granskningar av olika slag, något som återigen drabbar prefekterna hårdast. En del av denna administration är ”osynlig”, dvs en högre andel uppgifter läggs på prefekten utan att det egentligen syns. Prefekterna får ett allt större ansvar för att säkerställa att rutiner finns och för regelefterlevnad.
Därtill märker vi inte minst i kölvattnet av vårens debatter om akademisk frihet att tidsandan skiftar. Detaljstyrning av universiteten, t ex hur deras utbildningar är upplagda, förefaller öka – även om styrning av olika slag alltid har förekommit. Ett universitet är dock inte vilken myndighet som helst, det finns en förväntan hos de flesta av oss att vi ska ha ett relativt stort mått av självständighet när det gäller att kunna välja forskningsområden och att definiera vilka utbildningar som är viktiga att ge. Det är därför bekymmersamt när det verkar som att vi går mot en hårdare detaljstyrning och när det görs riktade ekonomiska satsningar på vissa ämnen men inte på andra. Sämre ekonomiska förutsättningar i stort kan gräva hål i den kollegiala tilliten – utbildnings- och forskningsområden ställs mot varandra.
Mot bakgrund av detta blir det ännu viktigare att värna den kollegiala styrningen. Det vi behöver är ledare som kan ta ansvar för att universitetet förblir den arbetsplats som vi vill att den ska vara. Vi vicerektorer ser det som en del av vårt uppdrag att tillsammans med dekaner, prefekter och andra akademiska ledare fortsätta verka för att ge fortsatta möjligheter att leda verksamheten kollegialt. I en kunskapsorganisation måste det finnas tid för strategiskt långsiktigt tänkande samtidigt som vi behöver ta hand om nya idéer snabbt och utveckla dem vidare. Det menar vi görs bäst genom det kollegiala styret.
Texten är skriven av vicerektorerna Stefan Helgesson, Lena Mäler och Yvonne Svanström under vinjetten ”Ledningen har ordet” där universitetets ledning turas om att skriva om aktuella frågor. ”Ledningen har ordet” ingår i ett nyhetsbrev som skickas ut till alla medarbetare vid universitetet.